Euron infördes 1 januari 1999 och blev valuta för mer än 300 miljoner människor i Europa. Under de första tre åren var det en osynlig valuta som endast användes i bokföring, t.ex. elektroniska betalningar. Kontanter i euro infördes inte förrän 1 januari 2002 när de ersatte de nationella valutorna som t.ex. belgisk franc och tysk mark, till fasta omräkningskurser.
I dag är eurosedlar och euromynt lagligt betalningsmedel i 17 av Europeiska unionens 27 medlemsstater, översjöiska departement, territorier och öar som antingen ingår i eller är associerade med euroländer. Dessa länder utgör euroområdet. I småstaterna Monaco, San Marino och Vatikanstaten används också euro enligt en formell överenskommelse med Europeiska gemenskapen. I Andorra, Montenegro och Kosovo används också euro, men utan en formell överenskommelse.
| € | Valuta |
|---|---|
| 1 | BEF 40,3399 (belgiska franc) |
| 1 | DEM 1,95583 (tyska mark) |
| 1 | EEK 15.6466 (estniska kronor) |
| 1 | IEP 0,787564 (irländska pund) |
| 1 | GRD 340,750 (grekiska drakma) |
| 1 | ESP 166,386 (spanska pesetas) |
| 1 | FRF 6,55957 (franska franc) |
| 1 | ITL 1936,27 (italienska lire) |
| 1 | CYP 0,585274 (cypriotiska pund) |
| 1 | LUF 40,3399 (luxemburgska franc) |
| 1 | MTL 0,429300 (maltesiska lire) |
| 1 | NLG 2,20371 (nederländska guilder) |
| 1 | ATS 13,7603 (österrikiska schilling) |
| 1 | PTE 200,482 (portugisiska escudos) |
| 1 | SIT 239,640 (slovenska tolar) |
| 1 | SKK 30,1260 (slovakiska koruna) |
| 1 | FIM 5,94573 (finska mark) |
Eurosedlar (och mynt) cirkulerar mycket i euroområdet, huvudsakligen på grund av turism, affärsresor och gränshandel. Innan euron infördes rörde sig nationella sedlar över gränserna i mer begränsad omfattning och man var tvungen att skicka tillbaka pengarna till den centralbank som hade gett ut dem. Det gjordes främst genom affärsbankssystemet. Det behövs inte med euron. Eftersom stora mängder eurosedlar inte stannar kvar i det land där de gavs ut, utan i stället förs ut och spenderas i andra euroländer, måste centralbankerna omfördela pengarna för att undvika brist på sedlar i ett land och överskott i ett annat. Denna omfördelning av stora mängder sedlar och mynt samordnas centralt och finansieras av ECB.
Sedan eurokontanter infördes 2002 har värdet och antalet eurosedlar i omlopp ökat stadigt. Kontanter är det mest använda betalningsmedlet för transaktioner i detaljhandeln i euroområdet när man ser till antalet transaktioner även om det värdemässigt utgör en mindre del. I båda hänseendena har dock kontanternas roll minskat gradvis de senaste åren medan användningen av betal- och kreditkort har ökat. Det är en trend som väntas fortsätta.
Kontanter är på flera sätt unika som betalningsinstrument:
Med tanke på allt det här kan man se att samhället ännu inte är redo att klara sig utan kontanter. Vi kommer inte att klara oss utan kontanter på många år.
En av Eurosystemets huvuduppgifter enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är att främja att betalningssystemen fungerar smidigt. Eurosystemet har en neutral ställning till de olika betalningssätten. Det föredrar inte ett system framför ett annat. Centralbankerna i Eurosystemet har ett särskilt ansvar för kontanter eftersom de är de officiella utgivarna av sedlar. Dessutom sätter de flesta av dem euromynt i omlopp. De ges ut av medlemsstaterna. Eurosystemet har åtagit sig att stödja kontanter som ett allmänt tillgängligt, lättanvänt, pålitligt och effektivt betalningssätt. Eurosystemet övervakar och främjar fortlöpande eurokontanternas säkerhet och effektivitet.
I april 2001 bestämde ECB-rådet att tillverkningen av eurosedlar skulle decentraliseras och delas upp när kontantutbytet ägt rum. Detta betyder att varje nationell centralbank i euroområdet sedan 2002 tilldelats en del av den totala årliga produktionen av eurosedlar, men endast av vissa sedelvalörer. Respektive bank bär produktionskostnaden för sin andel.
I september 2002 beslutade ECB-rådet att upprätta en strategisk reserv för Eurosystemet. Den är avsedd att användas i nödfall, dvs. när Eurosystemets logistiska lager är otillräckliga, för att täcka en oväntad ökning i efterfrågan på eurosedlar eller vid ett plötsligt avbrott i leveranserna.
De logistiska och strategiska lagren garanterar att förändringar i efterfrågan på sedlar kan hanteras av de nationella centralbankerna när som helst, oavsett om efterfrågan finns inom euroområdet eller utanför. De logistiska lagren möter efterfrågan på sedlar i normala situationer för att
För mer information, se det Rättsliga ramverket, sv.
UppFörberedelserna för den andra serien eurosedlar är redan igång. De kommer, precis som nuvarande serier, att innehålla säkerhetsdetaljer, som är lätta att känna igen och svåra att förfalska, men de kommer att vara ännu mer sofistikerade för att ligga steget före den tryck- och kopieringsteknik som förfalskare numera har tillgång till.
Man planerar att ge ut den första valören ur den andra serien eurosedlar de närmaste åren. De andra valörerna kommer att följa i intervaller och slutligen ersätta den nuvarande serien. De nya sedlarna kommer att fortsätta följa temat "Epoker och stilar i Europa" så att allmänheten lätt känner igen dem.
UppRättsligt sett får både ECB och de nationella centralbankerna i de deltagande länderna ge ut eurosedlar. I praktiken är det bara de nationella centralbankerna som ger ut och drar in eurosedlar (och mynt). ECB har inte någon avdelning för kontanter och utför inga kontanttransaktioner. När det gäller euromynt, är det euroländerna som är de rättsliga utgivarna. Europeiska kommissionen koordinerar alla myntfrågor på euroområdesnivå. För mer information, se Europeiska kommissionens webbplats.
ECB är ansvarig för att övervaka de nationella centralbankernas verksamhet och för att ta initiativ till ytterligare harmoniseringar av kontanttjänster inom euroområdet, medan de nationella centralbankerna är ansvariga för att deras nationella system för kontantutgivning fungerar. De nationella centralbankerna sätter sedlar och mynt i omlopp via banksystemet och i mindre omfattning via detaljhandeln. ECB kan inte utföra detta arbete eftersom den inte har de tekniska möjligheterna (distributionsenheter, enheter för sedelhantering, bankvalv osv.).
Upp
